Ett litet universum

Det var mormor som lärde mig virka. Jag minns inte när eller hur, det kan ha varit en gradvis framväxande insikt om sammanhanget mellan knutar och nål. Ett litet kontrollerbart universum där man på känsla kan öka eller minska, ändra form och intryck – blommor och blad, snirkliga figurer växer långsamt fram under händerna. Jag hade tur. Mina mecenater lät tålmodigt mig göra mina egna upptäckter och misstag. Ibland gav dom ett gott råd, men om jag valde att inte följa det ryckte dom bara på axlarna med ett leende. Sådant när barns upptäckarlust, och jag är oändligt tacksam för den näringen.