För några år sedan fick jag en ask med gamla silketrådspolar av en släkting. Jag hade betat igenom en bok om smyckestillverkning som jag fått av min syster och var otroligt inspirerad. Metalltråd och nylontråd kunde man virka smycken av, hade jag märkt, så varför inte silketråd? Virka, som jag älskade att göra. Vilken värld som öppnade sig!Inspirationen har inte sinat. Efter några underbara omvägar är jag tillbaka i barndomens handarbete. Men där förr spetsdukar i fantastiska mönster bredde ut sig, växer nu halsband av silketråd med halvädelstenar, odlade pärlor och glasstenar fram. Mitt företag kallar jag Kamalin, efter mormor Karin May Linnea. Jag har henne att tacka för mycket.
1 kommentar:
Historien om dig och din väg till smyckeskonsten är så vacker. Som er mormor. Hela historien med kvinnokraften och att man håller på tills det blir bra, det är så poetiskt, så vackert och kärleksfullt skrivet. Och bilden på er i tre generationer (antar jag) är också vacker. Det är starkt. Hela öppningen på din blogg. Kul att du börjat. Får jag länka till dig?
Skicka en kommentar